– Det är en tumör.
Gripklon som tar tag om mitt hjärta är hård och vass. Världen stannar upp. Min man har en elakartad tumör på luftröret till höger lunga. Det går inte att spola tillbaka bandet och radera det som läkaren har sagt. Detta händer verkligen.
Det är min födelsedag och födelsedagsgratulationerna rasar in på mejlen, i röstbrevlådan och som sms medan vi sitter i det trånga rummet på Karolinska och tar emot beskedet vi inte ville höra. ”Ha en fantastisk födelsedag!”, ”Önskar dig en makalös, underbar, glittrande dag!”, ”Det är DIN dag idag!”. Det känns absurt och jag har svårt att ta in allt. Jo, det blev en annorlunda födelsedag, så mycket kan jag säga …
Det var ju så mycket som tydde på att den vad godartad, jag hade inte förberett mig på något annat besked. Men nu har jag en ny verklighet att förhålla mig till. Min man har cancer. Min man har cancer. Min man har cancer!
Det ingick inte i löftena vi gav varandra! Jag rasar – han skulle ju dela livet med mig tills vi blir jättegamla och går bort samtidigt! Det var avtalet! Så har jag hela tiden sett det framför mig. Det ingick inte att han kunde försvinna från mig! Mörket kommer i vågor och lämnar min kropp sargad och matt.
Samtidigt, på en annan plats i mitt huvud, den där lilla rösten som jag är så tacksam för att
jag har: Men du vet ju inte ännu vad som kommer att hända. Det kanske går jättebra. Se på honom, han är stark och tacksam för att han äntligen ska få hjälp med det här som besvärat honom i flera år. Andas! Affirmera: Allt är bra i mitt liv just nu. För just nu har ni varandra, just nu är allt bra. Hur hade det känts idag om ni inte vetat om tumören? Just det, bra. Landa i det och gör det bästa av den här dagen. Och nästa, och nästa.
Tack, tack, tack. Jag ska försöka. Jag gör mitt bästa varje dag för att se det positiva och glädjas åt det vi har.
Ny väntan. Igen. Nya prover, nya test. Vad är det för sort? Har den spridit sig? Går den att operera bort?
Oftast går det bra. Tankarna kan jag hålla styr på. Mycket tyder ändå på att det inte är en aggressiv sort, eftersom han haft besvär i flera år redan och den ändå inte var större. Jag håller fast vid varje positivt svar som kommer utmed vägen, som bönor i ett radband. Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra. Det finns ingenting annat.
Till slut kommer beskedet: Det är inte lungcancer. Jag är så tacksam att jag brister i gråt. Det är en mycket “snällare” sort, en som växer långsamt, sällan sprider sig och sällan kommer tillbaka. Den går dessutom att operera bort. Även om de måste ta en bit av lungan samtidigt. Men han kommer överleva och kunna leva ett fullgott liv. Han kommer överleva!
Det är så mycket att vara tacksam över att hjärtat nästan brister. Tänk att man kan känna så stor tacksamhet för ett cancerbesked. Jo, när alternativet hade varit ännu värre.
Samtidigt känner jag en enorm medkänsla med alla dem som inte får ett sånt besked som vi fick, att detta går att operera bort, utan som istället får beskedet att det inte är mycket att hoppas på … Mitt hjärta blöder för dem som behöver skiljas från sina nära och kära i förtid. Det gör ont. Det gör alldeles för jäkligt ont!
(Och ändå är det ju livet. Livet händer oss, på gott och ont, och vårt uppdrag är att förhålla oss till det. På de sätt som står oss till buds. För det är ju det vi gör, när livet går vidare, vi förhåller oss. Vi tar en dag i taget. Vi gör det bästa av situationen. Vi minns och är tacksamma för det som varit. Och vi tar med oss lärdomarna och går vidare och gör det bästa vi kan av våra liv medan tid är.)
Jag är full av beundran för min man som är så stark genom hela den här processen vi går igenom.
Min kropp är inte lika samarbetsvillig. Högkänslig, efter två utbrändheter, reagerar den med att slå på högsta alarm när Dag börjar hosta blod i januari – och den fortsätter att larma vintern igenom …
Jag försöker ta hand om den på alla sätt jag kan – massage, avslappningsövningar, meditation, promenader, träning, pauser, vila, ja, till slut tar jag till och med till små, snälla lugnande tabletter för första gången i mitt liv för att hjälpa kroppen att släppa den krampaktiga anspänningen. Det är skönt. Jag får äntligen sova.
Förrförra måndagen, den 23 mars, ligger så Dag under kniven på Karolinska sjukhuset och thoraxkirurg Lotta Orre opererar skickligt bort “knölen”, som vi kallat den, tillsammans med den övre lungloben i höger lunga.
Sex timmar ligger han på på operationsbordet medan vi väntar och väntar på att få höra att, hoppas vi!, allt har gått bra. En helt olidlig väntan som, tack och lov, kröns med att kirurgen ringer och lämnar det besked vi vill höra: Allt är borta, vi tog bara en lunglob, och han mår efter omständigheterna bra.
Jag faller i gråt igen, den här gången av lättnad och glädje, en lättnad som är så stor att det känns som om jag flyger! Jag berättar för hela världen: Det gick bra! Det gick bra!
Nu handlar livet om rehabilitering. Det är fantastiskt vad de kan göra – operera bort en del av lungan och ändå är Dag redan efter några dagar, en vecka ute och promenerar en halvtimme, en timme! Han ser ut som vanligt (förutom ett stort, men fint lagat, ärr på ryggen), han är vid gott mod, han mår bättre för varje dag som går. Han kallar sig ”mirakelpatient” och vi håller med! Det är magiskt.
Jag hoppas nu att min kropp också ska förstå att faran är över. Jag tror det är på väg. Helgen efter operationen sov jag många, många timmar, som om kroppen äntligen började slappna av. Jag orkar fortfarande inte lika mycket som tidigare, men jag känner att krafterna nu, långsamt, är på väg tillbaka. Energin börjar lyfta, även om den här ansträngningen – adrenalinpåslaget under flera månader – naturligtvis sätter spår i en redan känslig kropp. Jag äter vitaminer och mineraler, fortsätter på massage och försöker ta extra god hand om mig.
En sak har särskilt hjälpt mig mycket igenom den här processen, och den delar jag gärna med dig.
Jag går till en fantastisk thai-massör. När jag ligger där på sängen (hon har en stor tempur-säng där jag kan slappna av till hundra procent) säger jag till mig själv: ”Jag älskar och accepterar mig själv precis som jag är”, och ”Jag älskar och accepterar livet, precis som det är”. Jag upprepar det som ett mantra för varje kroppsdel som hon masserar.
”Jag älskar och accepterar mig själv precis som jag är”,”Jag älskar och accepterar livet, precis som det är”.
Det har känts förlösande, eftersom jag skuldbelagt mig själv för att jag är så känslig och reagerat så starkt, trots att allt har gått så bra. Där och då har jag givit mig själv tillstånd att vara precis den jag är. Det har varit helande och givit mig ny energi.
Jag tror ju att det finns en mening med att vi skapas på det sätt vi gör, och jag vet att jag använder min högkänslighet dagligen i mitt arbete. Så jag är övertygad om att jag har fått den av en anledning.
Samtidigt är det naturligtvis tufft när jag känner att kroppen inte hjälper mig att vara den stadiga klippa jag vill vara för min man och min familj i en svår tid.
Men i den här affirmationen har jag hämtat ny kraft och hjälpt mig själv genom en tuff period. Som jag nu är så otroligt tacksam för att vi är på väg ut från!
Så ta vara på varandra och ta vara på kärleken.
Och var snäll med dig själv, älska och acceptera dig själv precis som du är. För den du är, är perfekt för det som just du ska göra här på jorden.
Jag önskar dig en dag – och en påskhelg – full av kärlek och acceptans!
Med stor tacksamhet,
Carolina
Carolina Gårdheim är grundare av Kreativ Insikt, författare och diplomerad coach. Anmäl dig till hennes nyhetsbrev på CarolinaGardheim.se för att få hjälp och inspiration att skapa ditt drömliv från hjärtat.